Skidåkning över Alaska: The Cracking Ice
Skidåkning över Alaska: The Cracking Ice
Anonim

För att öka medvetenheten om första responders som diagnostiserats med PTSD planerar gästbloggaren Michael Ferrara att åka skidor 900 miles över Alaska, söder till norr, från Stilla havet till Ishavet, med sin hund Lhotse travande bredvid sig. För att lära dig mer om Ferraras uppdrag, läs The Man Who Saw Too Much och kolla in hans hemsida, frsos.com. Du kan läsa hans första inlägg här.

Jag drog precis till Talkeetna. Lite tuff resa de första dagarna. Första dagen ute gick bra. Susitnafloden var hårt frusen och vi tog oss en bra bit.

Nästa morgon fungerade inte kaminen och inte heller vår eldstartare. Det är inte bara varm mat och kaffe som betyder mest, utan snarare förmågan att smälta snö så att vi kan ha vatten. Det krävs 10 koppar snö för att göra en kopp vatten. Du kan inte äta tillräckligt med snö för att hålla dig hydrerad. Släden väger 60 pund och packningen väger 40, så sex timmars resa är ett bra träningspass.

Den andra dagen började floden öppna sig. Det var spänt och långsamt. Sektioner, särskilt vid varje sväng, skulle vara helt exponerade. Det skulle finnas is täckt av fyra eller fem tum vatten. När du gick över den kunde du känna att den böjde sig och spricker under dina fötter. Pilarna på stranden var för tjocka för att gå igenom. Oron är att om vi ramlar in har vi inget sätt att värma upp eller torka ut. Dålig, dålig, dålig, mycket cheechako.

Under natten fick vi 8-10 tum ny snö. Att bryta stigen saktade ner oss men snön gömde också några av de svaga punkterna i isen. Efter ungefär tre timmar efter det hittade vi en sidobäck som jag trodde gick mot motorvägen. Det gjorde. Så vi klättrade upp på stranden och följde motorvägen. I Alaska är snömaskin en vanlig form av resor. Så bredvid motorvägen ligger en snömotorväg. Cirka 06:30 slog vi läger vid vägkanten.

Vi vaknade vid 7 på morgonen och upptäckte att temperaturen var 0, så vi diskuterade det och bestämde oss för att ligga kvar i sängen tills solen gick upp. Det gjorde det inte.

Det var kallt. Allt var fruset inklusive mina stövlar. Vid det här laget var vi ganska uttorkade. När vi packade ihop lägret stannade en järnvägsagent. Någon hade sett oss och tyckte att vi såg kalla ut. Han erbjöd en skjuts till ett lastbilsstopp ett par mil upp på vägen. Vi tog det.

Herregud det var den bästa coca cola jag någonsin druckit. Lhotse tyckte att vattnet var mycket tilltalande. Vi stannade där tills mina fötter var varma och begav oss till Talkeetna, 14 mil bort. Vi drog in ca 4:30 och fick ett rum på Roadhouse. Det fanns ett bad i korridoren, men det var hundvänligt och varmt och hade allt vatten man kunde dricka. Så vår utrustning håller på att torka ut, Lhotse har ätit och druckit sig mätt, och jag ska göra detsamma. Varm mat låter bra just nu.

Vi får se hur morgondagen känns. Det kan bli en oplanerad vilodag. Min kondition är ett problem. Jag kan bara dra den släden ca 5-6 timmar om dagen. Förhoppningsvis blir jag starkare efter vila, återfuktning och mat.

Men jag känner mig riktigt stark och väldigt nöjd just nu.

Rekommenderad: