Innehållsförteckning:

Mountainfilm 2010: Skidåkaren Lynsey Dyer
Mountainfilm 2010: Skidåkaren Lynsey Dyer
Anonim
Böneflaggor, bärs av vinden, uppträdda mellan träd strax utanför Patagonia, Arizona
Böneflaggor, bärs av vinden, uppträdda mellan träd strax utanför Patagonia, Arizona
Bild
Bild

Vid mycket ung ålder har du packat in många prestationer i ditt CV – skidåkare, artist, designer, modell, TV-presentatör och grundare av en ideell organisation som ägnar sig åt att öka kvinnors deltagande i utomhusaktiviteter. Hur hanterar du så många olika aktiviteter?

Som tur är har jag ett fantastiskt folk att arbeta med på SheJumps och allt annat verkar falla på plats. Vi är fortfarande 100% volontärbaserade och mina partners har också flera karriärer samtidigt som SJ prioriteras.

Mina grundare är några av mina hjältar, från att ta ett pilotlicens när du undervisar i skidåkning, till att delta på World Extreme Skiing-turnén samtidigt som de täcker hyran som kock på en helikopterskidåkningsverksamhet, Claire Smallwood och Vanessa Pierce.

Vilken/vilka delar av allt du tycker är mest spännande/inspirerande och mest tillfredsställande?

Jag uppskattar verkligen variationen där jag får uttrycka min koppling till naturen. Som idrottare är det ett fysiskt uttryck i förhållande till bergen och som artist försöker jag återknyta till den känslan för att uttrycka samma känsla. Jag älskar att komma hem löjligt utmattad från en 15 timmars dag i bergen och få återberätta upplevelsen genom konst medan min kropp återhämtar sig. Genom tv-värden får jag höra av mig om vad som lyser upp folk, och genom ideellen får jag hjälpa andra att hitta det på sätt som de kanske aldrig haft möjlighet till tidigare.

Som någon som älskar och värdesätter friluftsliv, hur tror du att årets Mountainfilm-tema om arters utrotning spelar in i en större diskussion om vårt samhälle och vår framtid?

Årets tema kunde inte vara ett bättre ämne att skapa mer medvetenhet om. I tredje klass vann jag en statlig tävling för en rap som jag skrev för att försöka uppmuntra mina medstudenter att göra något åt att rädda utrotningshotade arter, men allt det gav mig var ett blått band. Det enda sättet jag kände att jag faktiskt gjorde ett intryck var genom att hålla bakförsäljning och donera pengar och genom att göra vad jag kunde för att gå promenaden själv. Jag insåg då att en lövgroda som skulle utrotas på andra sidan planeten inte skulle tvinga människor att förändras förrän den direkt påverkade oss västerlänningar i vårt dagliga liv. Den direkta konsekvensen drabbar oss nu, och även om jag tror att människor vill hjälpa, är jag inte säker på att de förstår hur.

Vad tror du att förlusten av biologisk mångfald betyder för världens mänskliga befolkning?

Det är inte en ny idé att vi alla är anslutna och att vi alla är beroende av helheten för balans och fortsättning av vår egen art. Jag skulle vilja tro att hjärnorna som gav oss människor så många framsteg också kommer att hjälpa oss att hitta vår balans med resten av planeten.

Vilken inverkan, om någon, tror du att showcase-evenemang som Mountainfilm-festivalen kan ha på saker som miljöism och social rättvisa?

På vissa sätt är jag rädd att vi predikar för kören, men Mountainfilm har också visat mig hur kraftfullt det kan vara att föra samman likasinnade individer som brinner för förändring. Under mitt första år på Mountainfilm hittade jag min stam och inspirationen att ta mig an frågor som verkar överväldigande när de tas på egen hand. Jag är säker på att inspirationen och energin som genererades under en helg av Mountainfilm skulle kunna driva en hel rörelse.

Hur ser du på att media – oavsett om det är film, fotografi, journalistik, konst etc. – fungerar som en katalysator för positiv förändring?

Det finns två sätt att skapa förändring, genom rädsla och genom inspiration. Min avsikt genom allt jag gör, i skidåkning för film, skapande eller med ideell verksamhet är att inspirera människor att leka ute; "om hon kan göra det så kan jag också" (ett av SheJumps mantran). Om alla kunde känna den råa kopplingen till naturen, genom att göra en sväng i pudersnö, rida nerför en våg eller klättra uppför en sten, då tror jag att de skulle bli inspirerade att inte bara rädda den, utan vara en del av det; "kom bland det", gillar vi att säga i bro-bra skidvärlden.

Vad tror du att vanliga människor kan göra för att på ett meningsfullt sätt påverka de typer av globala kriser vi står inför idag, såsom klimatförändringar och utrotning av arter? (Eller, enklare, vad kan vanliga människor göra för att bidra till positiv förändring?)

Först måste vi läka oss själva genom att upptäcka den autentiska kopplingen vi har till varandra och allt omkring oss. När vi väl tillåter oss själva att helt och hållet ansluta till något större (vår sanna natur) är återbetalningen allt vi någonsin har velat ha. Vi minns att det har varit den kopplingen och inte pengar, eller makt eller popularitet som vi egentligen var hela tiden. Då händer alla saker som vi får höra att vi borde göra, som att köpa ekologiskt och lokalt, konsumera mindre och sätta andras behov före våra egna, naturligt eftersom vi äntligen är uppfyllda från rätt ställe och den andra vägen håller helt enkelt inte känslan. autentisk eller tillfredsställande.

Med mycket prat pågår just nu om hur man kan rädda vår värld, eller delar av den, vilka tycker du är de mest värda samtalen?

Jag har en grej för träd, vatten och djur, i synnerhet världens regnskogar och hav. De har så många av världens största resurser i form av djur, växter, till och med mediciner, förutom att bearbeta kolet ur atmosfären. Lika viktigt är dock korallrevens bevarande. Mångfalden av arter som lever där är en av de mest mångfaldiga på planeten och ändå utgör reven en så liten del av haven. Eftersom regnskogar bara omfattar 6% av planeten nu och rev bara en tiondel av en procent av havsbotten, jämfört med vissa kriser, verkar dessa lite mindre skrämmande med enorma belöningar om vi kan flytta för att rädda dem NU.

Kolla in vår senaste berättelse om Lynsey Dyer och se ett galleri med henne i aktion.

Rekommenderad: